Här kommer en hälsning från den gröna ön Irland. Under tre dagar har jag tillsammans med 34 nyfikna personer sett olika gårdar med mjölk- och köttproduktion. Vädret var oväntat bra, sol varje dag, även om vi fick en hagelskur vid första gårdsbesöket. Det var hos John Phelan som bedriver betesbaserad köttproduktion med Storbritannien som marknad. Den andra gården ägs av bröderna Hennessy. De har ställt om från kött- till mjölkproduktion och har nu 420 vårkalvande kor som mjölkas i karusell. Vid besökstiden hade de i snitt 50 kalvningar i veckan. All mjölk säljs till ett lokalt mejeri som gör smör och ost till exportmarknaden. Vi övernattade på ett mysigt litet hotell i den medeltida byn Kilkenny.

Rummen var lite för varma och luktade parfym. Baren var som tagen ut en irländsk tv-serie och den lokala ölen var riktigt god. Under nästa dag gick vi en liten guidad tur i Kilkenny innan vårt andra gårdsbesök. På Achmore´s gård, som har köttproduktion, är lantbrukaren specialiserad mot den italienska marknaden. Djuren köps in när de väger cirka 350 kg och sedan får de äta olika foderstater för att uppfylla de kriterier som slaktkropparna ska ha. De slaktas under 16 månaders ålder och har då en levandevikt på 725 kg. Vi fick se hur de väger djuren, vilket sker kontinuerligt. Lunchen bestod av kött och potatis – väldigt likt vår svenska husmanskost, dock med mindre smak och mer kokta grönsaker.

Restaurangägaren, en potatisbonde, hade desinficerat sin verksamhet mot turism. Nästa mjölkgård ligger på en kulle i ett hobbitlandskap. Stallet, som successivt byggts ut genom åren, gränsar till de viktiga betena. Vi besökte gården precis mellan stallsäsongen och den åtta månader långa betessäsongen.

Mycket regn hade dock försenat betessläppet. Gården levererar färskmjölk till Dublinmarknaden och har även en del höstkalvningar för att kunna möta efterfrågan under hela året.

Betena delas in i fållor och byts efter behov beroende på betestryck och hur snabbt gräset växer. Om djuren inte hinner beta, hoppar de över fållor för att putsa eller ta ensilage, innan djuren kan börja beta där igen. Lantbrukarna använder betena för att dra ner på drifts- och foderskostnader och därmed accepterar de en lägre produktion.

Byggnaderna är enkla och öppna, inte isolerade, mycket betong och plåt. Det märks att de lägger mycket pengar på sina beten och mindre på de byggnader djuren går i under vintern. På varje gårdsplan är det betong och dränering. Enligt våra duktiga turistguider från ”Farm Tours Ireland” ligger byggkostnaden på 1000–2500 euro per koplats och betongen kostade 60–70 euro per m3. De irländska bönder vi träffade är delaktiga i produktionen och det var tydligt att de har valt marknad att inrikta sig på. De styr sin produktion efter efterfrågan och möjlighet att tjäna pengar. Enligt vår guide producerar de 195 procent av vad landet behöver, vilket innebär att de exporterar 95 procent.

Diskussionerna under besöken handlade mycket om jämförelser mellan de olika ländernas produktion. Många var snabba med att peka på att Sverige har hög standard på rena djur inomhus och höga produktionssiffror. Det jag själv tar med mig från resan är irländarnas sätt att bygga billigt, utnyttja tillgången på beten, vikten av enkla och uttalade rutiner i pressade system samt marknadsfokus. Jag tar även med mig deras ordentliga stängsel som kanske skulle kunna stänga ute vildsvinen hemma på gården…

Sista kvällen spred vi ut oss i Dublin för att äta en god middag. Kvällen slutade med att de flesta samlades på The tempel, för att ta en whisky och lyssna på livemusik. Lite olika tider lät vi oss sedan omfamnas av en skön säng. Dagen efter satt hela gruppen exemplariskt i bussen, redo att åka till flygplatsen för en lugn hemfärd.

Jag vill passa på att tacka för vårt samarbete med Gotlands nötköttproducenter som vi gjorde resan med och alla er som deltog.

Allt gott! Marie Kolm
foderrådgivare på J-O Brink

Senaste inlägg